Stuck in a never ending pattern, without a light in the end of the tunnel, without any hope of a brighter time
Vissa dagar är det så enkelt att vara positiv och glad. Andra är så svåra, så så otroligt svåra. De dagar man inte har ork för något, när tankarna går i ett utan stopp, när man bara vill ligga i sängen och stirra upp i taket, när allting känns helt hopeless, när ens hjärnspöken gnager på en.
Att hitta något man vill göra, kan göra, är så svårt. Var får man motivationen ifrån? Hur får man bort stressen över alla måsten? Och slösar man egentligen inte bort ens tid på alla dessa måsten som tynger ned en utifrån? Allt som förväntas av en. För vad? En bättre framtid? Där man sliter häcken av sig på ett jobb för att få pengar till att leva och kanske möjligtvis göra roliga saker man vill göra? Ibland känns det bara som att man gör det som är förväntat av en, ibland inte ens det, när man egentligen vill göra något helt annat. Men that's life I guess.
Ibland önskar jag att jag inte hade en sån negativ syn på tillvaron, att kunna se glädje i de små tingen, att kunna se positivt på saker och ting istället för att se katastrof. Försöker sakta men säkert se positivt på saker, försöker att sluta stänga av känslor som blir för jobbiga, finns egentligen ingen glädje i att vara apatisk och likgiltig. Om än det kanske är skönt ibland. Men what life is that? Not one I want any more.
Men det är skrämmande, change, dock kanske ett måste? Ja. Nu jävlar. Haft ett himla bra talk med Ester idag, goda råd där! Så let's do this
Saknar Yazhi, med hennes sprudlande energi och att kunna fara ut och springa med henne. Hon som alltid var glad att se en. Känner att det här blev ett väldigt deppigt inlägg men att skriva av sig är bland det bästa som finns, enligt mig.