The hours move to minutes, the days turn into weeks

Har alltid varit lite av en loner, tycker om att va för mig själv och det blir jobbigt om man ska vara social och umgås alldels för ofta. Speciellt om man måste umgås i större grupper eller vara runt mycket folk. Men nu på senaste tiden är det bara jobbigt att vara själv. Saknar att ha mina kompisar i samma town, att bestämma helt random att nu ska vi umgås. Tror jag fått för mycket av ensamheten i Kiruna. Dagarna är så enformiga. Man går till skolan, är på lektioner, går hem, dricker kaffe, gör ett tappert försök till att plugga, lagar mat, pluggar lite mer och sen går och lägger sig. Dag ut och dag in. Never ending pattern.

Nog för att man har friends här också men det blir inte samma sak. Det är så sällan man umgås med någon efter skolan. Dels för att man inte har tid och dels för att det är så jobbigt att gå & för att man är så himla trött efter skolan. Trodde aldrig det skulle komma en dag när jag faktiskt hellre vill umgås med folk ofta än be alone. 

 

Längtar så otroligt mycket tills jag får flytta hem. Tänker och längtar efter det varenda dag. Tycker tiden kan gå fortare men samtidigt så går det alldeles för fort. Förstår inte hur detta ska gå egentligen, studenten känns så långt borta och så omöjlig att ta.